Professor Göran om vetenskapens roll i vår kultur.

Lördagskrönika av professor Göran Sjöberg.

Publicerad: 13 juli 2012 på Annika Dahlqvist tidigare blogg annikadahlqvist.com/

(Kursiveringarna nedan är mina)
Här tror jag det lämpligaste stället är för min senaste Lördagskrönika kan vara och som handlar om förhållanden mellan vetenskap och bildning.

Av en del kommentarer på LCHF-bloggarna under de tre år jag deltagit i diskussionerna har jag förstått att jag ibland kan upplevas som ”udda” och därför inte borde delta i diskussionerna. Det kanske också ligger i sakens natur att en adjungerad professor i metallurgi per definition måste vara udda i dessa sammanhang och att han därför helt enkelt borde avstå från att delta med motiveringen att bloggar framför allt är till för ”vanliga människor” och att man som ”professor” därför skall hålla sig borta. Själv tror jag, som varje bloggdeltagare säkert förstår av mitt flitiga deltagande, inte på denna uppdelning av mänskligheten.

Alla är vi olika men själv tror jag starkt på demokrati och de sociala mediernas betydelse i detta perspektiv. Jag tror också starkt på varje människas förmåga att utvecklas genom att skaffa sig gedigna kunskaper och framför allt genom att utveckla ett kritiskt positivt tänkande. Om man nu råkat få förmånen att studera och forska inom naturvetenskap under många år och därmed kunnat skaffa sig djupare kunskap än de flesta ”vanliga människor” har fått möjligheter till tror jag att jag med detta perspektiv kan bidra i denna kunskapsprocess.

Men jag tror också att jag även är udda bland professorer genom att jag under några år studerat vetenskapsteori som är ett akademiskt ämne i sig men som ligger betydligt närmare filosofi än naturvetenskap och därför knappast berörs inom andra ämnesområden. Med andra ord har jag för ovanlighetens skull funderat ganska ordentligt på vad den ”vetenskapliga processen” innebär och hur vi egentligen skaffar oss ”sann kunskap”. Detta intresse är faktiskt inte alls så vanligt bland professorer som man kanske skulle kunna inbilla sig utan även här stannar man som ”skomakaren” normalt ”snällt vid sin läst” inom sitt eget akademiska ämnesområde.

Anledningen till att jag startade denna ”resa” inom vetenskapsteorin var faktiskt att jag ville förstå varför den officiella ”kostvetenskapen” kunde hamna så snett för femtio år sedan. Jag förstod ganska snabbt när jag började med LCHF att vår nuvarande officiella kostvariant knappast kunde kallas vetenskap av den enkla anledningen att den stämmer så dåligt med vår verklighet och inte minst i perspektivet av de senaste 50 årens landvinningar inom molekylärbiologin och nu de senaste årens succé med LCHF.

Frågan om vad som är ”sann kunskap” är då naturlig och svaret är helt enkelt att det inte finns någon ”sann kunskap”. Vi kan egentligen bara jämföra två förklaringsmodeller av verkligheten med varandra och konstatera att vi tror mer på den ena, dvs. den mer vetenskapliga, än på den andra för att verkligheten förklaras bättre och det är därför jag själv tror att LCHF är en betydligt mer vetenskaplig kostfilosofi än den som SLV förespråkar.

Det är faktiskt själva helhetsmönstret och inte en och annan avvikande detalj som är intressant och detta innebär faktiskt ett överväldigande försvar av LCHF i jämförelse med SLV’s kostråd. Enskilda fall dyker förstås då och då upp som bryter detta mönster men pusselbitarna faller ändå ständigt på plats. I detta övertygande helhetsmönster ligger också storheten i Gary Taubes genomgång av 200 års forskning i hans ”Good Calories & Bad Calories” kring orsakerna till vår nuvarande fetmaepidemi. Att som en viss debattör gör kalla en sådan genomgång för skitsnack säger mer om debattörens bristande bildning än om marginella brister i Gary Taubes analys.

Och här väcks förstås frågan om vad ”bildning” är . Bara för att man är ”utbildad” inom t.ex. naturvetenskaperna så innebär detta knappast att man automatiskt blir ”bildad”. Ofta förknippar man istället snarare bildning med vad som i dagligt tal kallas humaniora men även med samhällsvetenskaperna.

Enligt Wikipedia: ”Humaniora är de vetenskapliga ämnen som studerar människan som kulturell varelse. Hit räknas ämnen som filosofi, historia, idéhistoria, estetik, arkeologi, retorik, språk och litteraturvetenskap. Till humanvetenskaperna räknas dessa samt även sociologi, pedagogik, kulturantropologi och psykologi. Gränsen mellan humaniora och samhällsvetenskap är flytande. Vidare räknas ibland även religionsvetenskap eller teologi till humaniora, även om dessa ämnen vid svenska universitet har egna fakulteter i Uppsala och Lund.”

Om man tillhörde aristokratin så var det förstås humaniora man i första hand studerade och inte ”matnyttiga” naturvetenskapliga ämnen som fysik och kemi. En gentleman hade förstås sin ekonomiska trygghet säkrad på annat sätt (ingick i själva definitionen av gentleman) och han behövde därför inte bekymra sig om det ”timliga”. Idag är själva aristokratin ett minne och faktiskt en anakronism som Marcel Proust så väl formulerade redan för över hundra år sedan.

Men även om man hyser en berättigad misstro mot de ”goda avsikterna” hos aristokratin och idag hos den lilla ekonomiska elit som ersätter denna aristokrati anser jag det är nödvändigt att vi skaffar oss den ”bildning” som historiskt tillhört dessa översta skikt i samhället så gott vi nu förmår. Inte för inte står just B’et i ABF för Bildning. Vi kan inte bara som vissa gör fnysa och förakta bildning som sådan. Denna attityd gynnar knappast LCHF som rörelse. Det blir ett slags ”under-dog” perspektiv där man egentligen skjuter sig själv i foten. Applåder får man då bara från dem som inte förstår det nödvändiga med bildning. Jag tycker därför själva knäfallet för just obildning är både trist och beklagligt – detta vädjar till det lägsta hos människan. Min uppfattning är att man faktiskt måste anstränga sig även om det är jobbigt om man nu vill åstadkomma någon förändring till det bättre i samhället!

Ett sökande efter bildning betyder förstås att vi försöker skaffa oss åtminstone rudimentära kunskaper i alla de ämnen som tillhör just humaniora. Men en bildningsresa är förstås en lång resa och kan inte jämföras med att ha gått igenom en elementär ”koranskola”. Inom parentes kan nämnas att det trots allt var just de intellektuella under islams storhetsperiod för tusen år som förde det vetenskapliga kritiska tänkande från grekerna vidare och som senare togs upp i renässansen Europa och därmed la grunden för vår nuvarande västerländska naturvetenskap.

Så mitt råd är att kasta ut TV’n. Den fungerar bara som ett ”Opium för folket” som den holländske grafiker Paul A. Weber så träffande fångade på ett av sina grafiska blad för mer än femtio år sedan. Och gör istället som räven på samma blad. ”Tag en bok under armen och studera!”

* * *

Som en parentes vill jag nämna mina tankar kring denna blogginlaga som jag lämnade där på Annikas blogg:

Tack, Göran!
Detta var gott att läsa. Just den tanken hur det kunde gå så snett för 40 – 50 år sedan inom kostområdet är den fråga som sysselsatt mig ända sedan LCHF-idén kom in i mitt liv för snart 7 år sedan. (Då även mitt liv fick en nytändning, eftersom jag traskat runt i kostträsket (kolhydrater ++ och mättat fett –) i hela mitt aktiva liv…). Numera vet jag ju vad som hände och lite grand också varför, vilket också innebär att jag har kunnat ta ut kursen för hur framtiden ska hanteras för mig och mina medmänniskor.

Dina perspektiv i ämnet har många spännande förgreningar. Dock har vi maktfaktorn som mänskligheten haft med sig under hela sin existens, tror jag i alla fall, som en drivande kraft. Makt + egen vinst är en oemotståndlig drivkraft, helt i paritet med sexualdriften!

Bildning och kulturfernissa är verktyg för denna inre drift vi har. Att komma ur detta har definivit med kunskap att göra men också med utvecklad empati. (Kärlek. Hjälp, tolka mig rätt!). Dock har vi alla att kämpa med de krafter jag nämner om ovan. Mogenhet och s. k visdom är väl något som kan komma in i fältet som motkrafter?

Angående ”sann sanning” är det ett subjektivt begrepp som den enskilde måste bygga upp för sin egen del och kontinuerligt arbeta med. Omfånget av underlag, premisser etc. handlar om vad och hur många komponeneter den enskilde kan hantera.

Jag kan tycka det är en omöjlighet att veta vad varje människa har för verktyg med sig i sin skapelse. Hur sann sanningen är, är avhängigt av denna resurs. Vi talar här nu förstås om den upplevda sanningen som helst borde vara kongruent med verkligheten (Jaha, det kanske finns skillnad på verkligheten inom det mänskliga medvetandet och världens materiella förhållande?? Intressanta tankar!). Emellertid kan det vara en omöjlighet att utifrån ta ställning till en människas sanningsuppfattning.

Offentlig sanning eller kollektiv sanning däremot tror jag inte finns!
Plats för debatt!

Julihälsningar 2012
Rolf Aronsson

Tillbaka

Created on ... mars 13, 2011.